Arga Gubbars blogg

Varning för Bonnierkoncernens prenumerationskampanjer

I början av året fick jag via en telefonsäljare erbjudandet att få två provnummer av tidningen Världens Historia utgiven av Bonnier publishing. Eftersom jag själv börjar bli historisk blev jag intresserad av att se vad tidningen handlade om.

Två nummer inklusive en promotion (två knivar) till priset av 99 kronor. Så jag nappade på erbjudandet och betalade.

Efter de två numren kom det två nummer till och därefter en faktura på en prenumerationsavgift för en helårsprenumeration.

Jag hade mig ovetande utsetts till prenumerant och tilldelats ett ”prenumerationsnummer”

Kontaktade förlaget omedelbart och informerade om att jag inte hade tecknat en prenumeration. Varpå jag fick beskedet att ”min prenumeration hade avslutats”. Jag kontaktade dom igen och informerade om att jag aldrig hade tecknat en prenumeration.

Nu börjar fakturorna komma på de nummer man – utan min vetskap – skickat mig- 147,80 kronor.

Jag kontaktade förlaget igen och bestred betalningsansvar eftersom jag inte beställt någon prenumeration och heller inte fått något besked om att jag uppfattades som prenumerant. Det är nämligen omöjligt att avbeställa en prenumeration som man inte vet att Bonnierkoncernen anser att man har.

Jag fick påminnelse på ”prenumerationsavgiften” och kontaktade då ledningen för Bonnierkoncernen; styrelseordförande Carl-Johan Bonnier , verkställande direktören Tomas Francén och koncernens juridiska ombud Susanne Tidhult och frågade om den här formen av bondfångeri låg i koncernens intresse. Jag har hittills inte fått något svar från någon i koncernledningen.

Härefter har fakturan vandrat vidare till inkassoföretaget Alektum Group i Göteborg som uppenbarligen utan att kräva någon form av dokumentation på min ”prenumeration” driver ett inkassoärende. Jag har naturligtvis även till dom bestridit kravet eftersom jag inte tecknat någon prenumeration.

Nu har ärendet hamnat hos Kronofogden som uppenbarligen heller inte har begärt någon dokumentation på min prenumerationsbeställning och fordran är nu uppe i kronor 1.075,02.

Jag har naturligtvis även till Kronofogden bestridit fordran. Det skall bli intressant att se hur ärendet där hanteras.

Det är ju ett märkligt sakernas tillstånd  att ett företag utan en kunds vetskap kan hävda att man beställt en vara och kräva betalning för något man inte beställt och/eller vill ha.

Jag utgår ifrån att det svenska rättssystemet har någon spärr för den här formen av bondfångeri.

Det är även märkligt att ledningen för ett etablerat svenskt tidningsförlag struntar i att besvara en allvarlig anklagelse som den här och att ett krav kan föras vidare genom inkassoföretag och Kronofogde utan att någon ifrågasätter dess riktighet.

Kan man negligera en miljon röstande i ett svenskt val?

Alla har rätt att ha sin åsikt. Om man inte delar den med sverigedemokraterna förstås. Då är man bannlyst av det svenska samhället, politiker, media, experter och gemene man.

Jag delar inte dina åsikter, men är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem, sade enligt historien den franske tänkaren Voltaire

Innan jag blir svartlistad som SD-anhängare vill jag bara informera om att jag i år röstat på samma gamla parti som under större delen av mitt vuxna liv.

Men jag kan inte sluta att förundras över den totala enighet som genomlyser det svenska samhället när det gäller att isolera det starkt växande politiska partiet Sverigedemokraterna. Det ligger naturligtvis i sakens natur att gamla etablerade politiska tyckare ska agera när det kommer nya tyckare och konkurrerar om åsikterna. Och visst finns det idioter i partiet som färgar den allmänna uppfattningen. Men  kriminella, bråkstakar och idioter finns i hela Sverige och en miljon röster kan man inte bortse ifrån.

Bert Karlsson och Ian Wachtmeisters uppstickare Ny Demokrati fick en kort sejour i den svenska riksdagen. Men tiden var då inte mogen för populistiska inslag i den seriösa debatten.

I dag är SD inte längre ensamma i världen att ifrågasättande etablerade partiernas makt. Runt om får politiker ta sina fighter med nya nationalistiska och populistiska partier och ledare som på kort tid etablerat sig på bred bas.

Kan man i en demokrati som USA välja en ledare som Trump, följt av nya regimer i Ungern Österrike, Polen, Brasilien, Indonesien, Italien, så tvingas man konstatera att den traditionella politiken är i kris. Sans och måtta har ersatts av utspel, dramatik och inte minst demagogi som ritar om de etablerade demokratiska regler som styrt världen i decennier.

 I alla våra grannländer har man sina duster med de nya partierna. Men här har man tagit fighten genom att möta dom på samma planhalva och till och med släppt in dom i diskussionerna om landets styrning. I Sverige låtsas man som om ett politisk parti med en miljon röster, inte finns. 

 Den globala handeln är i gungning. Nationella beslut stänger gränserna, rättsväsendet politiseras och medias rätt till ett fritt ord ifrågasätts.

I Sverige har vi regeringskris, därför att vissa partiledare tror sig kunna sätta verkligheten ur spel. Man kan undra om det kan vara en vinnande strategi? Troligen inte. Sannolikt växer politikerföraktet i takt med vår oförmåga att bilda en regering – det förakt som ju är grogrunden till de nya parterna. 

Hamnar vi i ett nyval kommer oförmågan att lösa frågan med stor sannolikhet att spela den nya krafterna i händerna, på bekostnad av de gamla etablerade partierna.

Vill man rädda demokratin, är det dags att ta upp den kastade handsken och argumentera för sin sak. Inte tiga ihjäl motståndet.

I vilken borglig eller socialistisk regering som än bildas kommer Sverigedemokrater som vågmästare att få ett inflytande. Men dom har – fortfarande – trots allt, mindre än 20 procent av valmanskåren och platserna i riksdagen. Det vore ju märkligt om inte de övriga partiernas 80 procent kunde rädda den svenska demokratin. 

Så vad är problemet?