Kan man negligera en miljon röstande i ett svenskt val?
Alla har rätt att ha sin åsikt. Om man inte delar den med sverigedemokraterna förstås. Då är man bannlyst av det svenska samhället, politiker, media, experter och gemene man.
Jag delar inte dina åsikter, men är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem, sade enligt historien den franske tänkaren Voltaire
Innan jag blir svartlistad som SD-anhängare vill jag bara informera om att jag i år röstat på samma gamla parti som under större delen av mitt vuxna liv.
Men jag kan inte sluta att förundras över den totala enighet som genomlyser det svenska samhället när det gäller att isolera det starkt växande politiska partiet Sverigedemokraterna. Det ligger naturligtvis i sakens natur att gamla etablerade politiska tyckare ska agera när det kommer nya tyckare och konkurrerar om åsikterna. Och visst finns det idioter i partiet som färgar den allmänna uppfattningen. Men kriminella, bråkstakar och idioter finns i hela Sverige och en miljon röster kan man inte bortse ifrån.
Bert Karlsson och Ian Wachtmeisters uppstickare Ny Demokrati fick en kort sejour i den svenska riksdagen. Men tiden var då inte mogen för populistiska inslag i den seriösa debatten.
I dag är SD inte längre ensamma i världen att ifrågasättande etablerade partiernas makt. Runt om får politiker ta sina fighter med nya nationalistiska och populistiska partier och ledare som på kort tid etablerat sig på bred bas.
Kan man i en demokrati som USA välja en ledare som Trump, följt av nya regimer i Ungern Österrike, Polen, Brasilien, Indonesien, Italien, så tvingas man konstatera att den traditionella politiken är i kris. Sans och måtta har ersatts av utspel, dramatik och inte minst demagogi som ritar om de etablerade demokratiska regler som styrt världen i decennier.
I alla våra grannländer har man sina duster med de nya partierna. Men här har man tagit fighten genom att möta dom på samma planhalva och till och med släppt in dom i diskussionerna om landets styrning. I Sverige låtsas man som om ett politisk parti med en miljon röster, inte finns.
Den globala handeln är i gungning. Nationella beslut stänger gränserna, rättsväsendet politiseras och medias rätt till ett fritt ord ifrågasätts.
I Sverige har vi regeringskris, därför att vissa partiledare tror sig kunna sätta verkligheten ur spel. Man kan undra om det kan vara en vinnande strategi? Troligen inte. Sannolikt växer politikerföraktet i takt med vår oförmåga att bilda en regering – det förakt som ju är grogrunden till de nya parterna.
Hamnar vi i ett nyval kommer oförmågan att lösa frågan med stor sannolikhet att spela den nya krafterna i händerna, på bekostnad av de gamla etablerade partierna.
Vill man rädda demokratin, är det dags att ta upp den kastade handsken och argumentera för sin sak. Inte tiga ihjäl motståndet.
I vilken borglig eller socialistisk regering som än bildas kommer Sverigedemokrater som vågmästare att få ett inflytande. Men dom har – fortfarande – trots allt, mindre än 20 procent av valmanskåren och platserna i riksdagen. Det vore ju märkligt om inte de övriga partiernas 80 procent kunde rädda den svenska demokratin.
Så vad är problemet?
